Låtsaspengar och porslin

Nu ska ni få höra…

Jag började mitt arbetsliv när jag gick i åttan, jag var 14 år och skulle prya någonstans. Sedan jag minns har jag och mina kompisar alltid lekt “affär” och “post” (på den tiden fanns ju posten), vi gjorde egna pengar, någon låtsades vara kassörska och de andra kund/kunder. Detta kunde vi roa oss med.

När vi var ute så lekte vi kiosk, och ingen vilken kiosk som helst (lova att inte skratta), vi lekte kebabkiosk. Kebaben hade kommit till Södertälje och vi var helt lyriska över den här skapelsen som kunde jämföras med ett melittafilter och kottar. Givetvis hade vi med                                                                      oss våra låtsaspengar ut.

Men i åttan, så fick jag då äntligen …trodde jag.. stå i kassan Jag skulle vara två veckor på DUKA i Södertälje, det var stort, både till ytan men att jag skulle vara så centralt i flera veckor.

Väl där så insåg jag att stå i kassan och räkna pengar inte var något som jag skulle få göra. Mitt arbete var att dammsuga, varje morgon eller ja.. det tog hela förmiddagen. Det var en mörkblå heltäckningsmatta där det mesta fastnade. På eftermiddagarna fick jag krulla snören som skulle sättas på paketen. I slutet av mina två veckor där fick jag börja slå in paket men mina krullade snören.

Men det visade sig att jag började arbeta extra där, jag stod i kassan, jag räknade pengar, jag tog betalt med kort, jag slog in paket, jag gjorde beställningar, jag lärde mig alla glas och alla porslinsserier för att impa !

Jag gjorde mig oumbärlig, jag var en mönsterarbetare, jag var där varje dag efter skolan, alla lov och närhelst jag kunde.  Efter en tid fick jag börja skylta deras skyltfönster, jag fick skriva alla skyltar i hela butiken Jag var på DUKA tills jag var 19 år. Det var en spännande tid och jag har lärt mig oerhört mycket.

Nu till själva grejen, alltid när det kom nytt porslin, eller när någonting skulle läggas ner ( det var på den tiden “gröna anna” lades ner, den har kanske återuppstått) så var det väldigt mycket rabalder. När de nya kom så stod det ofta i vårt fikarum så man kunde memorera mönstren.

Nu släpps det väldigt mycket fint och jag önskar ibland att jag kunde hålla mig lika uppdaterad som under min tonårstid.