Systern på avdelning 10
1 Feb 2010
Idag fick jag pratat med bl a systern på avd. 10. Hon låter glad, hon litar direkt på mig, att jag är min pappas enda dotter. Jag lägger ingen vikt i att väga för och nackdelar med att hon inte tog mer uppgifter från mig.
Hon berättar om undersökningarna, och utredningarna som kommer att fortsätta. Hon pratar glatt, obekymrat, sakligt men ändå med känsla. Jag är stum – är det allvarligt eller inte, det vågar jag givetvis inte fråga. Men hon sa inte att jag bör komma direkt, hon nämnde inte ens att jag skulle komma. Pappa kommer få åka hem i väntan på svar och fler undersökningar, dock kommer han varje dag få besöka sjukhuset för sprutor och tester.
Det infinner sig ett lugn – ett lugn som bara en sjuksköterska sakliga ord kan ge. Ett lugn som säger att det INTE är slut, ett lugn som säger att de inte vet vad det är och att de kommer fortsätta ta hand om honom. Varför ringde jag inte redan i fredags, för att då få höra deras ord, och inte ord från skärrade familjemedlemmar ?
Jag funderar vidare i soffan… läser, lyssnar, mailar…Jag måste trycka på ”play” igen !
/Ela