Så mycket att skriva om!

Det finns idag massor att skriva om, det är egentligen bara att välja att vraka. Idag kan man åka snålskjuts och få ett gäng besökare genom att skriva om rätt saker och pinga på rätt ställen. Jag känner inte för det. Jag vill inte dra nytta av den tragedin som har utspelas sig, så idag har jag stängt av ”pinget”. Jag behöver inga besökare som läser om vad jag känner och tänker om terrorism eller sjuka människor som inte får hjälp av vårt samhälle.

Det är tragiskt att människor mår så dåligt, så dåligt att man med sina egna händer lyfter automatvapen för att avfyra skott eller vad det heter mot levande människor. Det här kommer vi se flera gånger och vi skakas givetvis lika mycket varje gång – beroende på hur nära vi är. Vi vet inga som vi känner som har dött, vi sitter 25 mil därifrån och är förundrade över hur nära vi är, hur det nästan skulle kunna vara här. Vi, och jag tror att jag pratar för många, att vi tror aldrig att det kommer att hända oss. Men det kommer det att göra….frågan är när och vad som händer oss, och hur beredda vi är. Vi kan aldrig förbereda oss på vad som komma skall….

….samtidigt, så ser jag blinkande ljus på andra sidan vattnet, människor fortsätter att leva, trots en och annan flaggstång som flaggar på halva idag. Vi lever vidare trots det tragiska som har hänt.

Nära idag är en bild från min mor på min mormor som jag inte tror har långt kvar, hon visar upp sidor som inte är hennes, som hon aldrig i sitt friska liv skulle ha accepterat. Hon var i sitt friska liv väldigt noga med sitt hår, hon precis som jag och Jonathan har ofta eller alltid vaknat tidigt, då gick hon upp och rullade sitt hår. Och idag när jag såg bilden så såg jag (och jag vet) att det inte rullas längre och att hon kanske inte ens tänker på det. Det visar en trött mormor som inte är min mormor, en kvinna som har haft ett fint liv och som kanske får några vackra dagar/månader till. Jag hoppas att hon kan ges möjligheten att ta tillvara på de fina dagarna som är kvar.

Sist jag var där var det jobbigt, jag vet att folk i min omgivning har synpunkter på att jag inte åker dit, men det handlar om mina känslor, det jag vill minnas och det jag känner mig stark för att se. Jag vill inte att hon skall se att jag är ledsen för att se att hon mår dåligt. Om hon tror att allt är bra, och att hon bara är där (på hemmet) tillfälligt, så får hon gärna tro det för mig.

Jag kommer ta mig dit i höst. Hon kommer leva då, jag vet det.

Jag försökte att tänka bort känslorna idag och fixa med annat. Men hon har en enorm betydelse för mig – hon har alltid funnits där för mig, och varit vaken tidiga mornar när jag endast jag var vaken i min familj. Jag har sovit hos henne och hon har kliat mig på ryggen till sömns. Hon har tagit mig ut till hennes lantställe och visat rabatter, fika i gräset och utedass och hur man diskar i det fria

På ännu närmare håll så är det två tonåringar på övervåningen som växer och gror, den ena pratar sthlmska/norrländksa och gbgska. Den andra hänger på så gott det går och har på sista tiden blivit en riktigt tuffing !

Längre bort sörjer de över 90 döda i ett vansinnesdåd?! Våra tankar går dit också…