138:an sitter bredvid mig i soffan

Under sjunde sträckan bröt vi. Han var slut i kroppen och hade aldrig hunnit i mål innan 05:10. Sträckan tog cirka 2 timmar och 30 minuter, den borde ha tagit runt 1 timma och 10 minuter. Han är hel och idag även rätt ren.

Jag undrar vad som händer med kroppen under sådana här extrema påfrestningar. Det är ju givetvis individuellt, och jag tycker att 138:an har klarat sig bra. Än så länge har inte hungern brutit ut, han får nästan tvinga i sig maten.

Inatt har han knappt sovit, mardrömmar om skogen, sträckor mm. Jag tycker jag har mycket intryck och känslor att smälta. Jag kan tänka mig att han har ännu fler som skall bearbetas. Helt plötsligt så är ingen träning, eller tidigare tävling speciell märkvärdig. Det finns ingenting som kan mätas med detta, och man måste vara med på plats för att förstå.

Runt 21:30 igår var jag tvungen att ringa min mamma för att få ur mig min oro och bara lyfta hur det ser ut på en Novemberkåsa.

När han kom in till depån efter sjätte sträckan så sa han att motorcyekln är full med vatten, det går inte att köra. Att han måste bryta. Han sa också att den inte gick att köra. Det var då som det hände något i oss i depån. Han skulle till nästan varje pris iväg igen.

Jag ropade åt honom, ta av dig hjälmen, ta av dig hjälmen. Kom hit. Vi gick in i crossbussen och jag med hjälp av Roger slet av hans kläder för att han skulle bli torr. Då satt han på stolen med huvudet i händerna.

Lite sött och massor med vatten. Vi hjälptes åt att sätta på rena kläder och jag kände hela tiden att han inte ville. Men med varma kläder runt kroppen och lite energi i magen. Så var det dags, väl ute ur crossbussen så berättade de att hojjen går bra, den är tömnd på vatten och det är bara att köra.  Då var han på´t igen och jag höll tummarna att vi inte hade skickat ut en för trött 138:a

Här kommer lite blandade bilder