Lapplisa

Parkering

Ibland måste man säkerställa sina bevis, så att det inte dyker upp en noga väl vald person i tjänsteuniform från Skoglund. (läs lapplisa).

Det är väldigt ovanligt att man placerar en P-avgift skylt på det här sättet, det är svårt att visa men den sitter alldeles för nära ”korsningen”. Det bör vara 10 meter från korsningen. MEN när de sätter upp en skylt närmare så får man parkera från skylten, så är fallet här.

För att vara riktigt säker så tog jag en bild.  För övrigt kostade parkeringen 150 kr idag.

Sjuk

Idag är jag hemma min femte dag i rad för en XXL-klassad förkylning,
men jag är verkligen på bättringsvägen. Igår tyckte sambon att jag hade
blivit ”sprallig” igen och det är ett gott tecken. Nu hoppas jag att det sista
ger med sig i helgen så är jag redo för att möta arbetskamraterna nästa vecka utan att smitta ner dom.

Jag har sällan ro att vara hemma och verkligen bli frisk, detta har resulterat i att jag oftast går och jobbar när jag borde ha varit hemma. Jag har inte under mina sista 10 år varit sjuk 5 dagar i rad (nu iof 7 dagar med helgen), men alltså varit sjuk/borta från jobbet så länge. Det känns som en hel evighet. För övrigt så tror jag att jag enbart hade fyra eller fem sjukdagar på åtta år innan jag blev med XXL-förkylningen.

Men det här får mig att tänka på ett annat arbete som jag har haft, där arbetsmiljön inte bestod av AC-luft, Kinnarps möbler, flera toaletter, minst 7 val på kaffemaskinen osv.

Ett arbete där det fanns tre hot. Bilister som parkerar fel, vädrets makter samt trafiken. Just, ja – jag tänker på min tid som lapplisa, mitt inne i Sthlm innerstad. En av Hötorgsskraporna var vår utgångspunkt.

Vi hade ett tufft klimat, både med mycket trafik, där faran att bli påkörd var otäck. Vi arbetade i alla väder! Då menar jag alla väder. I uniformen (Skoglund) fanns det ull! Varmt på vintern, fruktansvärt obehagligt på sommaren. Eftersom jag ogillar ull, så gick jag nästan alltid med tunna strumpbyxor under uniformsbyxorna även på sommaren. (ja, ni förstår själva). Vi fick ha kjol också, en kjol som gick nedanför knäna. Det fick absolut inte sluta vid knäna. Ingen risk på mig eftersom jag inte är speciellt lång. Jag vet att det var kollegor som sydde upp sina kjolar Till kjol skulle man ha lätta skor där man INTE fick visa tårna. Men andra ord var det svårt att hitta skor till kjol.

Vi hade bläck som gick att skriva med trots att det regnade! Eftersom vi alltid bar huvudbonad så kunde man lätt böja sig över ”blocket” för att skriva.  Hade man biltjänst så var det löst.

Men, det jag skall komma till, var att jag under den här tiden råkade ut för en del hot, hot om våld mot tjänsteman. Kollegor som blev påkörda av bilister, hotade med diverse verktyg som byggare har i sina verktygslådor bl a en syl. Så här höll de på. De som var absolut sämst på att parkera var taxichaufförer och byggnadsarbetare.

Under den här perioden fick jag Jonathan också och gick således ute på gatorna gravid så länge jag kunde, jag tror jag slutade min utetjänst när det var två veckor kvar.

Vid ett tillfälle, när jag hade kommit tillbaka från min mammaledighet och arbetade kväll/natt i Gamla stan med en kollega som jag inte kände speciellt bra, så blev jag hotad.

Det var på Lilla eller Stora Nygatan och det kom ut en kille från en pub som började prata med mig. Han sa att jag hade lappat hans bil (men han hade ingen bil). Vi hade lärt oss en del om hur människor beter sig som är påverkade av något slag. Jag kunde snabbt konstatera att han både hade druckit alkohol och blandat med någon annan drog, senare fick jag veta att det var hasch.

Vi pratade och han blev mer och mer närgången, jag försökte dra mig undan och söka med blicken efter min kollega. Gatorna är rätt små så man kommer inte så långt. Av någon anledning, jag minns inte hur, så hamnar jag mot en portuppgång, en uppgång där de är som ett omvänt burspråk (ja, inbuktning,typ). Där står jag, trycker på comradion, direkt till driftcentralen som larmar polisen direkt. När vi tryckte på larmknappen så öppnas alla kanaler och alla hör vad som händer, det innebär att alla som arbetar i närheten bör ta sig till platsen så fort det är möjligt. Vi hade några andra kollegor på Slottsbacken som kom…

När jag står där mot porten, så drar han upp något ur innefickan, det är en flaska med punsch. Den slår han mot väggen så att den delar sig och blir ett riktigt otäckt vapen.

Där står jag med den halva flaskan riktat mot mig, och en knarkare som skrek åt mig, samt att det var punsch överallt. Jag kan än idag känna den lukten.

Det kommer kollegor som försöker prata bort honom, ta tag i honom, men lyckas inte. Tillslut kommer det en kille som är ute och går och lyckas rycka tag i armen där han håller flaskan. Samtidigt som polisen kommer. Han blir givetvis omhändertagen, häktad och det blir rättegång senare där han åker dit för ”hot mot tjänsteman + ofredande”. Jag minns inte idag vad straffet var men jag tror att han fick 6 månaders fängelse.

Efter alla sådana här händelser så fick vi alltid prata av oss innan vi begav oss hem. Efter den här händelsen så var jag sjukskriven i cirka tre veckor. Det var många tankar som behövde bearbetas, jag fick givetvis hjälp av företagshälsan. Idag har jag inga men alls, förutom att jag inte gillar lukten.

Det här är en av de händelserna som jag har gått igenom, på en annan arbetsplats. En annan dag skall jag berätta en till…