När benen inte håller – del 4

Vi skall även sova över på anläggningen, våningssäng var det här. Klockrent! Bilden här är tagen på Marstrand under konferensen.

Dagen efter går och jag minns inte om det är tisdag eller onsdag faktiskt. Men det gör inget – för min tro om att min fot skall bli bättre är starkare än en ”long Island ice tea”. Det går någon dag till. Det börjar bli dags att ta sig till någon som förstår sig på stukningar. Det blir akuten (Access-akuten), där blir det, det vanliga. Ta nummerlapp, vänta, betala, vänta, vänta, vänta, pratar med någon i ett rum bla bla bla, vänta, vänta, röntga, vänta, vänta… osv. Japp, Emma var med mig och hon satt mest och sms:ade (det var för övrigt hennes största intresse då )

Så händer det – som är helt overkligt. En läkare kommer in i rummet. Jag sitter i en stol och Emma sitter på sängen (om jag inte minns helt fel) där hon givetvis sitter med sin telefon. Han börjar prata med mig och frågar om jag har gått på foten sedan det hände. OM jag har gått på foten, jag har försökt tränat upp den efter stukningen (!). Alltså jag är såå smart ELLER INTE. Läkaren tittar på mig och ser mycket förvånad ut. Det är då han säger de magiska orden. Ditt vadben är AV!

Jag blir helt stum. Emma som lyckats höra vad han säger, gapar, tittar upp och säger: Av, är det av? För att verkligen illustrera vad ”av” är så håller hon upp händerna och vrickar till (som när man har av en gren) samtidigt som hon säger: AV?!

Ok! Vad benet är av, vi börjar förstå. Jag inser också att det inte är bra att stödja på benet, eller ens kanske gå. Jag kvalade nog in till årets idiot på Accessakuten.

Det var alltså ingen stukning, så jag vet fortfarande inte hur det känns att stuka foten. Men tro mig, jag vet hur det känns att gå med ett vadben som är av i över fem dagar OCH samtidigt försöka leva som vanligt. Det är inte att rekommendera! Det blev sex veckor gips och kryckor.

Ja, för att summera händelsen. Hög smärttröskel – bra ibland, uselt ibland. Risk att det händer igen…. På en skala 1-10 så är det 1, iaf på Nivå eftersom det har kånkat.

När benen inte håller – del 3

Som en sådan gentleman som han är, min nuvarande sambo, så ber han mig hoppa upp på ryggen och så bär han mig ner för alla trapporna, tvärs över Avenyn och ”lastar” in mig i taxin. Det var alltså dags för hemfärd, till lägenheten inne i stan som låg på tredje våningen. Som tur är så blir jag givetvis buren hela vägen hem och upp. Och som sig brukar så somnar man ju rätt lätt efter några mohitos, så…. det är precis det jag gör!

Jag vaknar till mitt i natten av att det dunkar lite lätt nere i vristen, men somnar om. När jag väl vaknar på morgonen – då… känns det som om man är öppen typ 9 cm (ni fattar), det gör rätt ont OCH jag kan inte gå alls på benet. MEN, vad gjorde man innan man kunde gå? Jo, man kröp. Inga problem – jag tar mig runt krypandes i lägenheten.

Det var sedan en tid tillbaka bestämt att vi skulle åka till Kungshamn där industrilokalen var under uppbyggnad och vi skulle byggstäda lite. Perfekt sysselsättning, vi skulle bara ta vägen förbi Apoteket och köpa bandage samt låna ett par kryckor av en vän. Nu, rå.. allt borde vara bra.

Enligt alla runt omkring mig så var foten stukad. Jaha, jag hade aldrig stukat något innan och tänkte kanske att det gör i ondaste laget. Men, säger de andra det så är det ju så… (alla runt om mig har ju spelat fotboll och de vet väl hur en stukning känns). Jag biter givetvis ihop och hoppar vidare (jag har innan dess aldrig använt kryckor).  Omgivningens råd, var att vila foten ett par dagar för att sedan börja stödja på den. (det lät ju bra, då är jag klar för jobbet på måndagen).

Kungshamn passerar kanske inte helt obemärkt, eftersom ”lokalen” där är i tre plan. Det blir måndag, och vår ägare kallar till en extrainsatt konferens ute på Marstrand.  Visst har jag ont, visst är den blå, visst är det svullet….Men till jobbet åker man, eller jag fick skjuts av en vän. VI åkte gemensamt till Marstrand för att knata omkring där på kullerstenarna. I konferensanläggningen var det givetvis trappor också. Perfekt – nu var det ju dags att börja använda foten på riktigt, då skulle ju stukningen gå över…

När benen inte håller – del 2

Här är en bild från den kvällen! Visst ser vi ut att ha kul!

Vad händer när man dricker massor med drinkar? *tänka* *tänka*

JO, man behöver gå och kissa. Så det var exakt det som det var dags för…nästan iaf. Från plan 4 (tror jag att det är) staplandes ner till plan 2, där det var dunka, dunka från dansgolvet. Där var vi bara tvungna att kasta oss ut för en liten kort dans. Just då var det jag och Emma som beslöt oss för det. Vi kastade oss mot dansgolvet, på varsin sida på dansgolvet stod det ett par ”pelare”, rätt tunna som i mina ögon och troligtvis i fleras ögon skulle kunna agera som något att ”åma” som mot eller kring. Vi kastar oss ut, och vi kan övergå till att det är jag som kastar mig mot en av pelarna, tar tag rätt högt upp och tänkte liksom göra en snygg sväng runt den för att sedan landa på fötter.

Det gick väl sådär.
Bilden nedan är tagen ungefär 10 minuter innan händelsen.

Jag hängde i pelaren, jag gjorde en snurr (än så länge, allt enligt plan), jag var på väg ner OCH landar i någon form av skräddarställning, men, med ena foten i en konstig vinkel. Ja, ja – smärta är ju inte något man dör av. Upp och hoppa! Studs, studs vidare till målet – toaletten.

Visst kände jag att något inte var bra, det gjorde ont. Väl uppe igen på 4:de våningen så berättar jag om händelsen för sambon och Gunilla. Nya drinkar kommer in och jag får då för mig att ta av mig mina vita, höga cowboyboots (ett av de näst sämsta beslut jag tagit), när jag drar ner dragkedjan så har benet möjlighet att ta den plats som det faktiskt behöver efter en sådan händelse….Nu tar jag det absolut sämsta beslutet för att få området kallt…vad är då bättre än en Mohito i stöveln? Ja, ja.. bra kallt och så kanske inge mer dans denna kvällen. Vi sitter där en stund, tills min smarta sambo bestämmer att det är slut på den här kvällen. Det ser svullet ut och …jag kan inte gå på foten/benet.

När inte benen håller – del 1

Det var en sensommar dag i augusti 2008, en festkväll var bokad sedan en tid tillbaka. Den började hemma hos en kompis, Gunilla i Örgryte – där vi hade lite tjejgrejer för oss – eftersom hon arbetar med Mary Kay. Det var jag, Gunilla och Emma – vi känner varandra rätt väl och har alltid kul när vi träffas, det var hög stämning och vi åt lite gott och givetvis så drack vi.

Vår plan var att ta oss till Nivå för att ”parta” på riktigt, det innebär dans och drinkar! Där mötte vi upp min sambo Roger och hela gänget satt i deras ”ute-del” och mös. Det var en del mohitos och cider. Det var dans och sitta i soffan och dricka drinkar om vartannat. Precis som det skall vara (än så länge).